onedstorie.blogg.se

En vecka senare

Jag, Elvira och Leon var på väg till flygplatsen. Mamma och pappa körde oss. De hade varit svårt att säga hejdå till Charlie och Astrid. Men de fanns ju Skype och telefon och sånt. När vi var framme vid flygplatsen hjälpte mamma och pappa oss med alla våra väskor. De var ju två tonårs tjejer och en tonårs kille som skulle bo i London en hel sommar så de blev en hel del väskor.
-Mamma och jag kan inte stanna och vänta med er. Sa pappa.

-Okej.. Sa jag och tittade ner i marken.

-Åh jag kommer sakna dig så mycket! Sa mamma och gav mig en kram och puss på kinden.

-Jag kommer sakna dig med. Sa jag. Vi släppte taget om varandra och jag tittade på pappa.

-Hejdå gumman. Jag kommer sakna dig. Sa han och kramade mig hårt. Han pussade mig i pannan och sa:

- Ha nu så kul i London.

-Jag kommer sakna dig med pappa och ja de ska vi. Sa jag med en blick på Leon och Elvira. Mamma och pappa sa hejdå till oss och gick mot bilen. Jag kollade ivrigt på Leon och Elvira.

-De är nu de börjar. Sa jag.

-De är nu de börjar. Höll Leon med.

-Jag är hungrig. Kom så går vi och äter. Sa Elvira och släpade med mig och Leon till nåt café.

När vi gick på planet kände jag hur de pirrade i min mage. Jag hade inte flugit så mycket så de skulle bli spännande bara att flyga.  När vi hade hittat våra platser satt Elvira längst in, jag i mitten och Leon längst ut.

-Han vi ska långa lägenheten av, Robin sa att han kunde hämta upp oss vid flygplatsen och köra oss till lägenheten. Sa Leon.

-Ja, va bra! Då slipper vi virra runt i London i timmar. Skojade jag.

När vi landade i London var jag så ivrig och glad att jag knappt kunde stå still. Jag hoppade runt och skuttade på väg ut från flygplatsen. Jag fick många blickar men jag brydde mig inte. Leon och Elvira skrattade bara åt mig. Dem var vana antar jag.

-Jag har ingen aning om hur Robin ser ut, så jag ringer honom.. Sa Leon samtidigt som han kollade ner i sin mobil. Han satte mobilen mot örat och efter ett par signaler svarade han:

-Hello, this is Leon. The one who is going to borrow your apartment.

Han pratade ett tag med mannen tills jag såg en bil komma körande mot oss. Mannen inne i bilen vinkade åt oss att vi skulle hoppa in. Leon satte sig där framme och jag och Elvira där bak. Mannen vände sig om.

-Hi, i’m Robin. Sa han och höll fram hans hand. Jag tog tag i den och sa:

-Hi Robin, nice to meet you. I am Michelle. Sa jag.

Elvira följde mitt exempel och de gjorde även Leon. Robin berättade lite om lägenheten och varför den inte skulle användas i sommar. Han sa att han och hans fru egentligen bodde i Holmes Chapel och att dem hade lägenheten för att åka och hälsa på sin son som tydligen bodde i London, men i sommar skulle dem åka på en lång semester till Spanien så den skulle stå tom.

-Here it is. You want help with the bags right? Sa Robin.

-Well yeah, if you wanna help us? Sa Leon artigt.

-Of course! Sa Robin.
Han hjälpte oss med alla väskorna. Lägenheten låg på översta våningen men som tur var så fanns de en hiss. Så de gick snabbt. Han satte in nycklarna och öppnade dörren. De var en smal hall med ett bord  vid ena väggen, ovanför bordet hängde de en spegel. Golvet var mörkt trägolv, och vita vägar. De såg helt klart mysigt ut. De lät som att tv:n eller nåt var på. Jag såg på Robin att han blev orolig. Han sparkade av sig skorna och jag, Elvira och Leon följde hans exempel. Vi gick försiktigt efter Robin. Vi gick förbi köket som var en liten bit in i hallen på vänster sida. Vi fortsatte efter Robin. Vi kom fram till vardagsrummet där Robin stannade och suckade.

-Oh Harry, it was only you.. I was a bit worried. But what are you doing here?

-Ehm Robin, there is two girls and one boy behind you. Sa killen som tydligen hette Harry och kollade menande mot oss.

-Oh I forgot! This is Elvira, Michelle and Leon. They going to live here remember? Sa Robin och kollade på Harry.

-Elvira, Leon, Michelle, this is my stepson Harry. Sa Robin. Harry ställde sig upp och skakade våra händer.

-Elvira. Hälsade hon.

-Michelle.

-Leon.

-But Harry what are you doing here? Upprepade Robin.

-Ehm.. I forgot that you didn’t live here this summer. Sorry. De sista sa han och kollade på oss. Hans gröna ögon kollade på en av oss i taget. När dem kom till mina blev jag lite knäsvag. Han log. Åh herregud hans leénde. Jag kunde inte bli av med känslan av att jag sett de leéndet förut. Han var väl lik någon. Jag bodde ju i Sverige och han i London. Inte en chans att vi skulle ha träffats förut.
-Well okey. We will leave now. Sa Robin och log mot oss.

-Thank you for everything. Sa Elvira.

-Nothing to take for. Sa Robin med ett leénde. Bye.

-Bye. Sa Harry när han gick förbi. 

---

Nu har dem kommit till London! Och så har dem träffat Harry! Vad tror ni kommer hända?

När jag kom hem ropade mamma att jag skulle komma till köket. Jag gjorde som hon sa. När jag kom dit satt både mamma och pappa på varsin stol. Dem kollade allvarligt på mig. 

-Har de hänt något? Frågade jag oroligt.

-Nej.. Sätt dig. Svarade mamma. Jag kunde inte tro henne. Varför skulle jag sätta mig om de inte var något farligt? Men jag satte mig på närmsta stol.

-Jo, mamma och jag har tänkt lite.. Du vill ju så gärna flytta till London. Vi gillar de inte, men om du lovar att sköta dig kan du få prova att bo där under sommaren.

Jag kunde inte få in orden i mitt huvud. Jag skulle bo i London i en hel sommar med mina bästa kompisar.

-Tack tack tack tack tack tack en miljon gånger! Sa jag och hoppade upp från stolen för att springa fram och krama mamma och pappa.

Efter allt kramandes kollade mamma in i mina ögon och sa:

-Men du måste lova att sköta dig. Vi vill inte att något händer.
-Jag lovar, dessutom kommer jag ha Leon och Elvira bredvid mig. Men.. Vart ska vi bo?
-Vi pratade med  Leons mamma och hon sa att en bekant till henne har en lägenhet att låna ut. Så där får ni bo om ni vill.
-Såklart att vi vill! Tack så mycket, ni förstår inte hur mycket detta betyder för mig! Jag älskar er! Sa jag och sprang sedan upp för trappan och in i mitt rum för att ringa Leon och Elvira. Först ringde jag Elvira. Hon svarade efter en signal.

-VI FÅR ÅKA! Skrek båda samtidigt.
-JAG VET , JAG KAN INTE FÖRSTÅ DE! Skrek jag ännu högre.

-Hahah , lugna ner dig Michelle! Skrattade hon.

-Vänta de ringer, jag ringer dig senare. Jag la på och svarade på de andra samtalet, såklart var de Leon. Han var helt lugn när han svarade.

-Hej, har du pratat med dina föräldrar?  Sa han.
-JA OCH VI FÅR ÅKA!

-Jag veet! Så himla glad! Vi åker nästa vecka! Sa han.

-Åh jag måste packa! Sa jag och la på.
Jag skickade iväg ett sms till Elvira och sa att jag inte kunde ringa henne. Men jag tror inte hon såg de, hon packade säkert också. 

---

jag vet att kapitlet är kort och så.. men jag ska försöka göra dem andra längre. jag börjar skriva dem i ett dokument på datan så jag ser inte riktigt hur långa dem blir.. eller asså.. de är svårt att förklara.. men jag ska försöka göra dem längre! Tredje är längre iaf! :)
Kapitel 2! Så, nu ska dem till London! Verkar novellen bra eller inte? Lämna gärna kommentarer om vad som är bra och dåligt så ska jag göra allt jag kan för att lösa de eller fortsätta med de. Beroende på om de är bra eller inte! 

Ikväll kommer de komma upp ett kapitel! Jag har öron inflammation så jag har inte orkat uppdatera när jag har varit hemma. Men idag ska jag till skolan. Så senare ikväll kommer de upp ett kapitel! 

– Jag går till Leon! Ropade jag när jag stod vid dörren och skulle precis gå.

– Du har väl läxor? Hördes pappas sura, mörka röst inifrån kontoret.

–Nej , vi har sommarlov , kommer du ihåg?! Ropade jag tillbaka.

Ett grymtande hördes och jag smällde igen dörren. Jag gick ner för det lilla trappsteget i ett enda stort kliv. De var sommar och solen sken. Jag gick och tänkte på att vi äntligen hade fått sommarlov. Jag Elvira och Leon skulle fira, men ett lugnt firande, vi skulle bara titta på några filmer och äta godis. Vi var inte så mycket för att festa. Jag var framme vid vägen och stannade för att låta bilarna passera. Jag gick över vägen och svängde höger och sen upp till Leons dörr. Jag hörde ett rop bakom mig. De var Elvira.
– Heeeej Michelle! Tjoade hon.
– Heejj Elvira! Tjoade jag tillbaka.

-Du verkar glad ? sa jag.

-Ja , jag ska ju få hänga med mina favorit människor. Svarade hon.

-Haha. Skrattade jag.

Vi gick in i Leons hus. Vi brydde oss inte om att knacka. Vi bodde ju nästan där.  Leon kom gående.
-Halloj mina favorit tjejer sa han. Han kramade om oss och sedan gick vi in i Leons rum.

-Har du frågat om London än? Sa Elvira med en allvarlig blick. Hon visste hur svårt de skulle bli att övertala mamma och pappa.

-Ja.. Men dem sa att jag var galen, och att jag inte skulle fatta så livsavgörande beslut så tidigt i livet. Sa jag med en suck.
-De  kommer bli bra, vi kommer iväg. Sa Leon

-Ja visst.. svarade jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Skrattade så vi nästan kissade på oss. Som de brukar vara.

2 timmar senare låg vi i Leons soffa och kollade på Harry Potter. Vi hade sett alla jättemånga gånger, men dem var fortfarande lika bra. Min mobil började ringa. På skärmen stod de hem.
-Michelle. Svarade jag kort.

-Hej, de är jag Charlie , mamma säger att du ska komma hem. Nu typ.
-Ah jag kommer. Hejdå.  Vi la på och jag sa till Leon och Elvira att jag var tvungen att gå. Elvira sa att de var lika bra att gå nu också. Vi sa hejdå till Leon vid dörren och gav honom varsin kram.

-Försök att tjata lite på dina föräldrar om London också! Ropade han efter oss när vi gick därifrån.

-Ska göra allt jag kan! Ropade jag tillbaka. När de var dags för mig och Elvira att skiljas åt gav vi varandra varsin kram.

-Är du okej? Frågade hon mig och kollade i min ögon.

-Jadå.. Vill bara till London så sjukt mycket. Sa jag.

-De är bra, vill man så kan man. Sa hon med ett skratt.

-Hejdå, gå nu! Sa jag och skrattade.

-Heeejddåååå! Ropade hon. 

Jag heter Michelle. Jag är 18 år och bor i Göteborg med min mamma, pappa, bror och syster. Min bror heter Charlie och är 21. Min syster heter Astrid och är 16 år. Min största dröm är att flytta till London och bli sångerska. Jag har drömt om de sen jag var.. Så länge jag kan minnas. Jag tänkte att när jag blir 18, då kan jag bestämma själv. Då lämnar jag allt och flyttar till London. Mina föräldrar har vetat om att jag vill flytta och förverkliga mina drömmar. Jag trodde dem förstod att jag ska göra allt, precis allt, för att få den drömmen att gå i uppfyllelse. Men jag hade fel. När jag sa till dem att jag hade planer på att flytta sa dem att jag var galen och aldrig skulle klara mig där själv. De visste jag med. Därför hade jag frågat mina bästa kompisar Leon och Elvira om dem ville följa med. Dem sa ja. Mina föräldrar sa att jag måste vänta tills jag blir äldre, så jag inte gör något jag ångrar. Att jag är för ung för att fatta såna här livs avgörande beslut. Men jag är 18, jag är myndig? Men de var inget mina föräldrar tyckte räckte. Såhär hade de alltid varit. Dem hade aldrig trott på mig. Alltid varit upptagna med deras jobb. Men jag gav inte upp. Jag skulle till London. Nån gång. 

---

 

 

Heej!!

 

Jag tänkte informera lite om när novellen kommer starta, även fast jag inte har så många besökare ännu. 
För de första har jag börjat skriva på en novell. Jag kommer första lägga upp en inledning och sedan kapitlen.

Jag kommer börja uppdatera så fort designen är på plats. Kanske lite innan. De beror på hur långt tid de tar med designen.  

Angående designen , jag försökte mig på en design, men blev inte riktigt nöjd , så jag ska få hjälp med de. Hur långt tid de tar vet jag inte riktigt. Men jag hade tänk börja med att presentera mig själv. 

 

Jag heter Jossan och jag är den enda som skriver här en så länge. Jag kommer börja så. Jag har inte varit en directioner så jätte länge, men sen.. april, maj. Men jag älskar dem otroligt mycket. Tyvärr har jag inte varit på någon av deras konsert heller. Jag är inte en Larry shipper. Bara som bromance. Är de något ni vill veta är de bara att fråga. 

Min twitter är: jossandanielsonzia

Min instagram är: jossandanielsonzia

 

(Jag är en danielsoner och en zias , därför heter jag danielsonzia)

Hoppas ni vill läsa min novell när den kommer upp! 

/Jossan