onedstorie.blogg.se

Michelles perspektiv
Tidigare:
-"Tell me what happend." befallde Harry,
-"I was out skatebording and then I met Viktor and he first said that he missed me and then I got upset and yelled at him and then he asked if I still was upset with what happend, and then I told him that I almost killed myself because of him, and then he told me that it was a shame that I didn't succeed. Medan jag berättade började jag gråta och nu kunde jag inte hejda tårarna, dem strömmade nerför kinderna medan Harry försökte stoppa dem.
-"Michelle, I swear if I had come a little bit earlier I would have killed him.." jag märkte på hans tonfall att han var arg.
-"I wouldn't have let you, cause you've ended up in prison for that."
-"At least I'd hit him." De blev tyst.
-"Why are you even here?" viskade jag.
-"I wanted to make things right.. I can't live without you Michelle." viskade han tillbaka.
-"What are you planning with my mum?"
-"So you know about that.."
-"I don't know what you are planning but I know it's something."
-"You're right, it's something, and you'll find out soon but not yet." utan att kolla på han märkte jag att han log hemlighetsfullt, de hördes på hans röst.
-"I hate suprises." sa jag surt.

Harrys perspektiv

Jag vaknade av ett ryck och öppnade sakta ögonen. Förrvirad av synen satte jag mig upp, vilket jag inte skulle gjort för i mina armar låg Michelle, och när jag reste på mig rullade hon bort från mig och ner på golvet. De hördes en duns och en sekund senare sticker en sur Michelle upp huvudet från golvet.
-"Thank you Harry." sa hon surt. "Doing this will definitely change my mind and going back to you." Hon reste på sig och jag kollade efter henne när hon gick mot dörren. Hon hade på sig en grå och gul baseball tröja med gråa shorts. Tjejer i pjaymas var en av dem sexigaste sakerna som fanns. Innan hon lämnade rummet vände hon på sig och sa:
-"Are you looking at me? You're not allowed to you know" jag la märke till hennes kalla tonfall. Hon gick ut genom dörren, hon kom tillbaka efter ungefär fem minuter.
-"I know that you're mad at me." sa jag tyst.
-"I'm not mad, i'm just disappointed. For not trying enough. You just gave up." hon kollade uppgivet på mig.
-"Are you eating breakfast here?" frågade hon.
-"No.. I'll go to my hotel.." sa jag och reste på mig.
-"Yeah, I think that's for the best." sa hon och gick ut i rummet. Antagligen ner för att äta frukost.

Michelles perspektiv

Jag satte mig vid köksbordet där mamma, Charlie och pappa satt. Jag fick informationen om att Astrid hade sovit hos Ronja. Det hördes steg i trappan och mamma kollade skräckslaget på först pappa och sen mig.
-"De är bara Harry." sa jag surt. Han gick förbi köket och mot hallen.
-"Men han ska väl äta?" sa mamma och var påväg att resa på sig för att hämta han.
-"Mamma nej!" ropade jag efter henne. "Jag vill inte att min ex pojkvän ska äta frukost med oss!"
-"Men han är ju snäll Michelle. Sluta vara så barnslig."
-"Mamma nej! Jag vill inte. Jag vet att han är snäll men han gjorde slut med mig och bokstavligt talat krossade mitt hjärta. Jag vill inte äta frukost med han."
-"Men sova i samma säng som han kunde du?" envisades mamma.
-"Hörni! De är för sent, han har redan gått." sa Charlie och pekade ut genom fönstret där man såg Harry lämna huset. Jag gav mamma en sur blick och gick upp till mitt rum igen.

Dagen gick och jag gjorde inget annat än kolla på serien FRIENDS. Serier hjälpte alltid när man var deppig. På kvällen sa mamma till mig att göra mig i ordning för att överaskningen skulle vara ikväll. När jag frågade vad jag skulle ha på mig sa hon vad jag ville så där hade vi ett problem. Som vanligt.. Men till slut fick de bli en av Astrids blommiga klänningar med en gammal jeans väst och jeffrey campbell skor. Håret satte jag upp i en slarvig bulle som antagligen skulle ramla ut efter halva kvällen men jag orkade inte bry mig. Astrid hjälpte mig att sminka mig, de blev faktiskt riktigt bra. Jag visste inte att hon var så bra på att sminka. Klockan sju plingade de på dörren. Jag satt uppe i mitt rum och hörde mamma öppna dörren.
-"Michelle! Harry är här nu." Jag andades ut och gick ner. Harry stod i dörröppningen och kollade mot trappan där jag vinglade ner i mina klackar. Han skrattade tyst till när jag snubblade nerför de sista steget. Jag gav han en ond blick men sprack sedan upp i ett leende. Han hade på sig en svart kavaj med prickig skjorta under. Håret hade han fluffat till som vanligt, men nu stod de upp lite också. Väldigt fin var han..  
-"Hi.. " Jag kollade ner i golvet, men lyfte sakta upp blicken och mötte Harrys ögon. 
-"Hi.." 
-"Mom.. Can you leave us alone?" sa jag och vände mig om och kollade på mamma. 
-"No.. We're leaving anyway so.." sa Harry och försökte ta min hand men jag drog bort den från han. Jag mötte hans blick och jag såg att han blev sårad av att jag gjorde så, men vi var inte ihop och då fanns de ingen anledning till att hålla hand heller. 
-"Bye Mrs. Englund." sa Harry och öppnade dörren. Jag vinkade slöt till mamma och gick sedan ut genom dörren som Harry höll upp. Vi gick under tystnad till bilen. Inne i bilen sa Harry: 
-"This wasen't how it suposed to be." 
-"How was it suposed to be?" 
-"Your mom would trick you to the place we're going to, and there I would be and.. Then everything that will happen should have happen. I hope.." sa Harry nervöst. "But, we we're have to it like this because you knew.." 
-"Sorry for ruin the plan." 
-"No don't be.. If I didn't mess everything up we wouldn't need any plan." sa Harry med ögonen på väggen. 
-"True." viskade jag. 

Kooooort kapitel men jag har knappt någon inspiration (hade massa inspiration när jag var sjuk, men nu har jag 0. vad är de för fel?) men jag ville uppdatera ändå så här har niiiii!