onedstorie.blogg.se

Michelles perspektiv
Tidigare:
-"Du och jag skulle kanske kunna ta en sväng till IKEA? Du har ju pratat om att piffa till i ditt rum!" hon kollade på mig med förväntansfull min. Jag kände inte för att gå runt på IKEA hela dagen, men nåt måste man ju göra.
-"Låter bra!" sa jag med fejkat léende.
-"Och du Rasmus?" sa mamma och la en hand på pappas arm. Jag hade förväntat mig att han skulle säga att han har massa papper att ta hand om på kontoret eller hade nåt möte inbokat men denna dagen skulle han inte göra något jobbrelaterat.
-"Jag har faktiskt inget planerat, så om de finns plats för en till åker jag gladeligen med till IKEA." sa pappa med först blicken på mamma och sen på mig. Jag log uppmuntrande.
-"Va bra!" sa mamma glatt.
När jag var påväg upp till mitt rum stannar jag vid en byrå. På byrån står de massa kort som ingen bryr sig om. Men idag stannade jag vid byrån och lät blicken glida över varje bild. Jag stannade vid en bild på mig och mamma för ungefär 2 år sedan. Vi var hos en fotostudio för att ta massa kort. De var en riktigt bra dag. De var en av dem riktigt få gångerna jag och mamma hade gjort något tillsammans. Såna dagar var värda att uppskatta. Detta skulle nog bli en sån dag.

Michelles perspektiv

-"Den här var väl fin?" sa mamma samtidigt som hon vände upp och ner på en gul lampa.
-"Mitt rum är turkost mamma, inget gult." skrattade jag.
-"Visst ja.." skrattade mamma med.
Vi hade gått på IKEA alldeles för länge tyckte jag, men mamma ville känna och klämma på varje liten grej. I mina egna tankar var jag i London med Harry. Jag hade tänkt på varför han inte kunde prata igår och kommit fram till att de var för att han var på en dejt med nån jättevacker tjej med jättelånga fina ben. Som inte Louis eller nån annan förutom Harry skulle bli kär i. Elvira hade fel, han var inte alls olycklig eller inte sig själv utan mig, han var lyckligast på jorden och helt som vanligt.
-"Michelle!" ropade mamma i ansiktet på mig. Jag skakade på huvudet och kollade mig förrvirrat omkring.
-"I vilken värld lever du i?" frågade mamma sarkastiskt.
-"Förlåt vad sa du?" log jag.
-"Gillade du dem här?" sa mamma och höll fram två långa vita gammaldags ljusstakar. Dem var hur fina som helst.
-"Ja dem var jättefina!" sa jag till mamma och tog dem från hennes händer och la ner dem i kundvagnen.
-"De var bra. Men nu räcker de med grejer. Jag är inte gjord av pengar vet du." log mamma. Mer än lättad gick vi mot kassan.

-"Sådär! Då är alla hyllor uppe." sa pappa och gick ner från min säng med borrmaskinen i handen.
-"Wow pappa, jag måste säga att jag är impad, jag trodde inte att du kunde sånt här." sa jag retsamt.
-"Äh ge dig." sa pappa och drog in mig i en kram. Rummet såg klart bättre och roligare ut nu. De ringde på dörren och jag släppte pappa för att gå ner och öppna. I trappan ropade jag:
-"Jag öppnar!"
-"Nej, nej de gör jag! Gå upp till ditt rum nu." sa mamma när hon kom rusande från vardagsrummet för att öppna dörren. Jag kollade konstigt på henne.
-"Men.. Jag vill se vem de är. sa jag försiktigt, överraskad för att hon inte lät mig öppna dörren.
-"Michelle, gå upp på ditt rum och sluta betede som ett barn!" förvånad gjorde jag som hon sa. Vad gjorde jag för fel?
-"Vem var de som kom?" frågade pappa när jag kom tillbaka till mitt rum.
-"Ingen aning, mamma lät mig inte öppna dörren." sa jag och satte mig på sängen. "Tack, för allt idag pappa."
-"Jaha, då var de väl ingen viktig. Tack själv gumman, de var kul att få spendera en hel dag med dig igen." log han. Jag log tillbaka och satte mig på sängen.
-"Jag ska lämna dig ifred nu." sa pappa och tog dem sista skruvarna och gick ut genom dörren. Jag la mig ner på sängen och kollade runt i rummet. Jag sträckte mig efter mobilen och mina hörlurar och skulle precis sätta på "Nothing like us" med Justin Bieber när jag hörde en välbekant röst.
-"Thank you Mrs. Englund for helping me with everything."
-"Your welcome Harry." sa mamma. "But please, talk a little quieter, Michelle can hear us." Lite försent mamma, tänkte jag. Vad gjorde Harry här? Och vadå "helping me with everything"? Jag drog ur hörlurarna från telefonen och ringde Elvira.
-"Vaaaaad?" sa en sur Elvira i andra linjen.
-"Elvira, kris, Harry är här." Jag var panikslagen.
-"Vaa? Vad pratar du om? Han är hemma hos sig!" sa Elvira.
-"De är han inte! Jag hörde han tacka mamma för all hjälp. Sen sa mamma varsågod och att han skulle prata tystare så att inte jag skulle höra! Är du med Niall eller nån av dem?"
-"Ja jag är med Niall.. "
-"Låt mig prata med han då!" Jag hörde att Elvira sa: "It's Michelle" och några sekunder senare hördes Nialls röst:
-"Hiiii Mich! We miss you."
-"Niall, let's take that later. Why is Harry here?" sa jag oroligt. Jag åkte hem för att slippa han. 
-"What? Where are you?" sa Niall förvånat. 
-"I'm home! In Sweden. And so is Harry!" För varje gång jag sa de blev jag mer och mer panikslagen.
-"What the hell Harry.. Okey, I'll call him and listen carefully if you can hear anything okey?" 
-"Okey." sa jag och la mig ner på golvet med örat mot golvet. 
-"Can you here something?" sa Niall. 
-"Yeah, I hear talking but no phone." 
-"Good cause I haven't called yet." skrattade Niall. Jag hörde Elvira skratta i bakgrunden. 
-"Just call!" gnällde jag. 
-"Alrgihtiie" sjöng Niall. Ca 30 sekunder senare hör jag den typiska iPhonen signalen nere i köket. Jag lyssnar noga och hör Harry säga: 
-"Excuse me, I have to take this." 
Efter fem sekunder hör jag Niall i telefonen:
-"Hiiii man!" "How are you?" "Yeah, thanks me too." De blev tyst en stund och sedan sa han: "I was just wondering if you wanted to come over and play some FIFA."  "Okey.. Bye..". 
-"What did he say?" sa jag till Niall i telefonen. 
-"He said that he was busy doing something. Mich, he's planning something. But whatever you do, don't ruin it. You mean the world to him. I've gotta go, Elvira and I are going to the beach. Elvira says hi to your mom and dad. Bye." 
-"Bye.." sa jag tyst för mig själv efter Niall hade lagt på. Så Harry planerade nånting. Men varför drog han in mamma? Var pappa, Astrid och Charlie också med på det? Jag la örat mot golvet igen och försökte höra vad dem sa där nere men de var omöjligt. Jag hörde bara massa mummel. Jag låg så i ungefär 10 minuter, hörde på när mamma och Harry mummlade om mig antagligen. Efter 10 minuter hördes steg ut mot halldörren och sedan hur dörren klickade när någon öppnade och sen ett klickande när den stängdes. Jag ville springa ner till mamma och fråga vad Harry gjorde här, men de kunde jag inte. Jag hade lovat Niall att inte förstöra nåt och de skulle jag nog göra om jag började förhöra mamma. Jag väntade 20 minuter tills jag gick ner.  
-"Hej gumman. Trivs du i ditt rum?" log mamma. 
-"Jo då, de är jättefint." log jag tillbaka. 
-"Vad bra då."
-"Jag går ut och skejtar lite." Jag gick mot hallen och tog på mig svarta converse med nitar på. 
-"Du får allt ha på dig mer än sådär!" sa mamma när hon gick förbi hallen. Jag suckade men drog på mig en gammal skinnjacka över mitt vita linne med ett kors i mitten. Under hade jag ett par svarta short med nitar som detalj på ena sidan, men dem syntes inte för linnet var så långt. Jag tog skateborden under armen och gick ut. Nedanför trappan ställde jag ner den på marken och började åka. Jag hade ingen plan utan åkte bara. Jag mötte en tant som jag log åt i farten. Utan att veta de hade jag åkt till min gamla högstadieskola. Där allt hade hänt med Viktor. Jag stannade och kollade på den och kände hur massa minnen svävade in i hjärnan. Dagen jag och Viktor hade blivit ihop, våran första kyss.. Jag ställde mig på skateborden och fortsatte åka och kom till bänken där jag för första gången hade träffat Elvira. Ännu en gång stannade jag skateborden. Jag tog den under armen och satte mig på bänken. Jag stängde ögonen och kom ihåg smärtan. Av en rysning öppnade jag ögonen och såg nån stå framför mig. 
-"AAH!" skrek jag. Inom några sekunder fick jag lugnat ner mig och såg till min förtvivlan att de var Viktor som stod framför mig. Han skrattade åt min reaktion. 
-"Haha hej på dig med!" skrattade han. Jag tog skateborden satte ner den på marken och fortsatte åka utan ett ord till Viktor. Han var inte värd min uppmärksamhet. Men han gav sig inte. 
-"Så du håller fortfarande på med skatebordingen?" sa han imponerat. Jag suckade och stannade skateborden och gick till han.
-"Ja de gör jag." sa jag kallt. 
-"Kul.." Han kollade ner i marken och slog med skon. "Jo jag hörde att du flyttade till London. Inget för dig va?" sa han. 
-"Du vet att jag alltid har drömt om att flytta till London." sa jag surt. 
-"Ja fast tydligen var de inte så bra, du är ju hemma redan!" 
-"Jag vill inte prata om de. Och absolut inte med dig." Jag började gå. Jag hörde steg bakom mig och sedan kände jag nån som tog tag i min arm. Jag vände mig och kollade surt på han. Han sken upp i ett leende. 
-"Kom igen Michelle.. Jag saknar dig. Jag saknar oss.." sa han och gick närmare mig. 
-"De gör inte jag." sa jag och bröt mig loss ur hans grepp. 
-"Vadå är du fortfarande  sur för de som hände?" sa han förvånat. 
-"KLART SOM FAN ATT JAG ÄR! Jag var påväg att ta livet av mig, bara pågrund av dig." skrek jag. 
-"SYND ATT DU INTE LYCKADES!" skrek han. Jag blev alldeles paff av hans ord. Jag satte mig ner på en bänk och kände hur tårarna vällde upp inom mig. Han hade rätt. Jag skulle inte lyssnat på Elvira, jag skulle tagit mitt liv, då hade allt varit mycket enklare. Ingen hade behövt lida, inte Harry, inte Louis, ingen. Jag letade förtvivlat efter nåt vasst, glas, en pinne, vad som helst men jag hittade inget. Jag började skrika av smärta. Jag skrek och grät och föll ihop på marken. Jag ville inget annat än dö. Mina skrik tystande men tårarna fortsatte att rinna. Jag låg ensam mitt inne i stan och grät och hoppades på att någon skulle komma och döda mig. Helt plötsligt hördes steg och en liten låga tändes inom mig och hoppades på att han hade något vasst på sig, och brydde sig så pass lite att han hade gett det till mig och låtit mig döda mig själv. Stegen kom närmare och en röst viskade förtvivlat: 
-"Michelle.." Jag kände igen rösten mer än väl. Jag öppnade sakta ögonen och möttes av Harrys varma, gröna trygga ögon. 
-"Harry.." stönade jag. 
-"Come on, I'll drive you home." sa han och lyfte enkelt upp mig från marken, gick några meter och öppnade på nåt sätt bildörren utan att sätta ner mig och satte mig försiktigt in i bilen. Jag la huvudet bakåt på nacktödet och slöt ögonen, jag ville bara bort från allt. Harry körde i tystnad hem mig. 
-"I don't wanna go in there.. I will have to tell mom about what happend.." sa jag när han stannade bilen. 
-"If you tell me, I'll promise you that I will tell her." sa Harry lugnade och gick ur bilen. Jag öppnade dörren och gick sakta ut. Med slöa steg tog jag mig upp för den lilla trappan och öppnade dörren och fortsatte hasandes bort mot trappan. Jag hörde mamma och Harry prata. 
-"What happend?" Mamma var orolig. 
-"I don't know yet, Mrs. Englund, I find her crying in the park. I'll tell you when I know what happend." sa Harry lugnt. 
-"O-okey.." stammade mamma fram. Jag hade stannat i trappan för att vänta på Harry. Han kom upp bakom mig och tog min hand och gick före upp i trappan och drog försiktigt upp mig, steg för steg. 

När vi kom till mitt rum la han mig försiktigt ner i sängen. Han la en filt runt mig och satte sig nedanför på golvet. 
-"You can lie beside me you know.." sa jag tyst. 
-"No.. That would be weird." sa Harry, också tyst. 
-"No it wouldn't. Come on, I want you here." sa jag bestämt. Han kollade osäkert upp mot mig och jag nickade uppmuntrande. Han reste på sig och kröp ner bredvid mig. 
-"Tell me what happend." befallde Harry,
-"I was out skatebording and then I met Viktor and he first said that he missed me and then I got upset and yelled at him and then he asked if I still was upset with what happend, and then I told him that I almost killed myself because of him, and then he told me that it was a shame that I didn't succeed. Medan jag berättade började jag gråta och nu kunde jag inte hejda tårarna, dem strömmade nerför kinderna medan Harry försökte stoppa dem. 
-"Michelle, I swear if I had come a little bit earlier I would have killed him.." jag märkte på hans tonfall att han var arg. 
-"I wouldn't have let you, cause you've ended up in prison for that." 
-"At least I'd hit him." De blev tyst. 
-"Why are you even here?" viskade jag. 
-"I wanted to make things right.. I can't live without you Michelle." viskade han tillbaka. 
-"What are you planning with my mum?" 
-"So you know about that.." 
-"I don't know what you are planning but I know it's something." 
-"You're right, it's something, and you'll find out soon but not yet." utan att kolla på han märkte jag att han log hemlighetsfullt, de hördes på hans röst. 
-"I hate suprises." sa jag surt. 

 Vad tror ni Harry gör i Svergie? Vad kommer hända? Kommentera!