onedstorie.blogg.se

Tidigare:
-Jag går upp till mitt rum. sa jag. Han vände blicken från tvn till mig och sa:
-Vill du ha hjälp med väskorna?
-Dem hade jag glömt av, men gärna. sa jag och började gå mot hallen igen. Väl uppe på mitt rum med alla väskorna kom jag på att Charlie inte bodde här mer.
-Charlie.. Vad gör du här egentligen? Du bor ju inte här längre. sa jag försiktigt. 
-Jo Michelle jag gör de.. För nu i alla fall. Tilde och jag gjorde slut och hon fick lägenheten så jag bor här tills jag hittar en ny egen. sa han. Jag såg på han att han var ledsen men försökte dölja 
-Nej va tråkigt! sa jag. Kom hit. Jag drog in han i kram.
-Jag ska lämna dig nu. Ring Elvira och Leon, dem är nog oroliga. Och lös de med Harry. De hade varit coolt att ha en världsstjärna i släkten. skojade han.
-Gå nu.. sa jag 
-Nej men allvar, lös de, ni är säkert jättefina tillsammans. Jag sökte på spår av humor i hans tonfall men han var helt seriös. Jag ville lösa allt med han, men.. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad de var som stoppade mig. Jo. Han svek mig. De var de som stoppade mig. 

Michelles perspektiv:

När Charlie lämnade mig var klockan kvart över nio här i Sverige. Då är den kvart över åtta i London. Jag bestämde mig för att ringa Elvira. Jag låste upp mobilen, gick in på kontakter och bläddrade ner till Elvira ;P <3 
De gick inte mer än 2 signaler innan hon svarade. 
-"Heeej! Äntligen ringer du!" svarade hon med. Hon lät så glad. Jag saknade henne så mycket, jag började genast gråta. Hon var i London och kunde vara med sin pojkvän och hans bästa kompisar när hon ville och jag satt här hemma i tråkiga Sverige i mitt turkosa, tråkiga sovrum. Jag hade gjort ett halvhjärtat försök i att piffa till det, så jag hängde upp lite grejer på väggarna men de blev sådär. 
-"Hjärtat hur är de?" sa Elvira i andra linjen. Hon hörde nog mina snyftningar för dem var ganska högljudda. 
-"Jag.. Saknar er så.. sjukt mycket!" sa jag mellan snyftningarna. "Jag skulle aldrig åkt hem.. På vägen hem.." jag kunde inte fortsätta meningen. Allt var fel och den enda platsen jag ville vara på var i Harrys armar. Jag brydde mig inte att han hade sårat mig. Inte i den stunden. Jag behövde han nu.
-"Vad hände på vägen hem?" frågade Elvira.
-"Jag råkade berätta för mamma vad som egentligen hände med Viktor.. Och jag visade henne mina ärr.." sa jag samtidigt som jag fick en ny gråt attack.
-"Hur tog hon de?" frågade Elvira. Hon lät orolig. Såklart, hon känner ju min mamma.
-"Hon satt kvar i bilen i typ 10 minuter innan hon kom in och sen sa hon att hon skulle gå till kontoret och fixa nåt. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag hör inte hemma här,  jag borde vara hos er, i London. Med Harry. "
-"Glöm inte anledningen till att du åkte hem." sa Elvira bestämt.
-"Men jag har tänkt färdigt! Jag behöver inte tänka mer! Jag behöver Harry nu. Jag måste tillbaka Elvira.." Mina tårar som slutade rinna för några sekunder kom nu tillbaka. Jag grät för att jag saknade Harry. Jag ville bara ha han hos mig. Krama han och känna hans andedräkt mot min kind, kolla in i hans vackra gröna ögon. 
-"Ring honom. Han är hur olycklig som helst och inte sig själv för de som har hänt, han behöver höra de här." sa Elvira uppmuntrande. 
-"Ja.. Jag gör de. Tack, jag älskar dig." Jag hörde ett klick i mitt öra och tog telefonen från mitt öra för att leta upp Harrys nummer. Jag drog fingret över skärmen och tryckte på ring. Vad gör jag? Var min tanke hela tiden. Några signaler gick fram till han svarade. 
-"Michelle!" sa han förvånat.
-"Yeah hi.."sa jag. Vad skulle jag säga?
-"Look.. I can't talk right now.." sa han tyst och undvikande. 
-"Oh are you working?" sa jag. 
-"N-no.."sa han och la sedan på. Varför ville han inte prata med mig? Jag menar, morgonen innan hade han ju bokstavligen bett mig att ta tillbaka han. Jag skulle inte ringt. Nu blev allt ännu mer fel och jag blev ledsnare. Jag hörde hur mamma pratade med nån där nere. De var inte Charlie, Astrid eller pappa. Jag ville veta vem de var men jag orkade inte bry mig. Jag plockade fram min laptop från väskan och klickade mig in på facebook. Jag såg en bild där de stod "Like for Harry Styles , Ignore for Justin Bieber". Jag brukade aldrig tänka på bilderna men nu gjorde jag de. Jag kollade på bilden och var påväg mot gilla knappen men hejdade mig sedan och fortsatte kolla runt på facebook. 

Jag vaknade av att madrassen på sängen sjönk ner. Jag kände hur en stor, sträv hand började dra bort hår från mitt ansikte. Jag öppnade sakta ögonen och kollade på personen som strök mitt ansikte. 
-"Pappa!" utropade jag och satte mig upp och kramade han. 
-"Hej mitt hjärta." sa han milt och kramade mig hårt tillbaka. "Jag har saknat dig så mycket. Jag är glad att du har kommit hem." sa han, de kan ha varit jag som inbillade mig men de lät som att han grät. "Mamma berättade varför." sa han tyst. 
-"Berättade hon allt?" frågade jag samtidigt som jag släppte han. 
."Ja de gjorde hon. Men bara du mår bra nu?" sa han och kollade strängt på mig. "Och lovar att du kommer och pratar med oss nästa gång!" tillade han. 
-"Jag mår bra, och jag lovar." sa jag med ett leénde på slutet. 
-"I alla fall, vi har gjort frukost." log han. "Och förlåt för att jag inte sa hej till dig igår, jag hade jättemycket på jobbet. Men både jag och mamma ska försöka vara så mycket som möjligt med er barn nu när alla är hemma!" sa pappa nöjt. Jag nickade gillande. 
-"Jag ska låta dig vakna till liv." sa han och reste sig från sängen. Jag satte mig upp och sträckte på armarna. Jag kollade på mobilen som låg på nattduksbordet. Död. Jag rotade fram laddaren från en av väskorna och tryckte in den i mobilen och i ett väggutag. Jag drog på mig ett par gamla pjamas byxor jag hittade i garderoben och gick ner till köket för att äta frukost med min familj. 
-"Hej sömntuta." skojade Charlie. 
-"Vadå vad är klockan?" sa jag förvånat. 
-"Han skojar bara, den är inte mer än halv tio" sa mamma vänligt. Jag nickade och slog mig ner bredvid Astrid på min vanliga plats på kökssoffan mitt emot mamma. 
-"Vad ska alla göra idag?" frågade mamma. Det utbrast genast ett mummel som var omöjligt att höra vad nån sa. Själv satt jag tyst. Jag hade inte tänkt på vad jag skulle göra när jag kom hem. Allt jag brukade göra när jag faktiskt bodde här var att gå i skolan och vara med Elvira och Leon. Men nu var de sommarlov och Elvira och Leon befann sig i London. 
-"En i taget tack!" sa mamma. 
-"Jag ska till Tilde, ska häma lite av mina gamla grejer." sa Charlie dystert. 
-"Jag ska vara med Ronja." sa Astrid med flingor i munnen. Mamma kollade på mig. 
-"Jag har ingen aning." sa jag oskyldigt. 
-"Du och jag skulle kanske kunna ta en sväng till IKEA? Du har ju pratat om att piffa till i ditt rum!" hon kollade på mig med förväntansfull min. Jag kände inte för att gå runt på IKEA hela dagen, men nåt måste man ju göra. 
-"Låter bra!" sa jag med fejkat léende. 
-"Och du Rasmus?" sa mamma och la en hand på pappas arm. Jag hade förväntat mig att han skulle säga att han har massa papper att ta hand om på kontoret eller hade nåt möte inbokat men denna dagen skulle han inte göra något jobbrelaterat. 
-"Jag har faktiskt inget planerat, så om de finns plats för en till åker jag gladeligen med till IKEA." sa pappa med först blicken på mamma och sen på mig. Jag log uppmuntrande. 
-"Va bra!" sa mamma glatt. 

När jag var påväg upp till mitt rum stannar jag vid en byrå. På byrån står de massa kort som ingen bryr sig om. Men idag stannade jag vid byrån och lät blicken glida över varje bild. Jag stannade vid en bild på mig och mamma för ungefär 2 år sedan. Vi var hos en fotostudio för att ta massa kort. De var en riktigt bra dag. De var en av dem riktigt få gångerna jag och mamma hade gjort något tillsammans. Såna dagar var värda att uppskatta. Detta skulle nog bli en sån dag.