onedstorie.blogg.se

-I'm just emotional.. Don't wanna leave you guys.. sa jag. 
-GRROOOUP HUUUG! skrek Louis. Alla puttade in mig i mitten och kramade mig hårt. Jag började skratta. 
-GUYS! skrek Louis. Gud, var han tvungen att skrika hela tiden. Haha. 
-What? frågade alla. 
-SHE'S LAUGHING! skrattade Louis. 
-Just because I'm broken dosen't it mean that I'm not myself. I try you know. sa jag. 
-I know that. It just so great seeing you laugh. sa Louis. 
-Okey, I don't wanna ruin this but we have to go now! ropade Leon och pressade sig fram mot dörren och gick ut. 

Jag satt nu på flygplanet. Det hade varit sjukt svårt att säga hejdå till alla. Elvira och Leon grät nog mest. Om man inte räknar med mig då.. Vi tre stod och kramades hur länge som helst. Det var hemskt att åka ifrån sina bästa kompisar. När jag kramade Louis viskade jag i hans öra:
-Please tell Harry that I'm sorry too.. Han nickade när vi släppte varandra. 
Jag kände hur tårarna rullade nerför kinderna, de blev bara fler och fler hur mycket jag än tänkte på det så jag beslutade mig för att inte tänka på de. Sova var vad jag skulle göra. 

Jag gick mot utgången på flygplatsen där mamma hade sagt att hon skulle möta upp mig. Klockan var cirka halv nio på kvällen. Jag gick ut genom dörrarna. Drog in den svala kvällsluften och kollade runt efter mamma. Utan förvarning kände jag att nån slängde sig runt halsen på mig. 
-Åh gumman vad jag har saknat dig! sa mamma. Jag hörde att hon grät.
-Haha hej på dig med! sa jag och kramade henne tillbaka. Jag har saknat dig med, 
-Kom nu så åker vi hem! sa mamma. VI hjälptes åt att bära in väskorna i bagaget på bilen. Jag satte mig där fram och mamma startade bilen och började köra hem. 
-Nu får du faktiskt berätta, varför kommer du hem? sa mamma. Jag blev alldeles stel. De här hade jag inte tänkt på. Skulle jag berätta allt? "Jo, du vet Viktor? Han krossade mitt hjärta och jag var påväg att ta livet av mig. Samma hände med en kille som heter Harry. Fast just de, jag försökte inte döda mig i London!" Nej.. Jag berättar om Harry. Men jag låter bli att berätta om självskadebeteénde-delen. 
-Okej, de är en ganska lång historia.. sa jag. 
-Tur att de är långt hem då! sa mamma skämtsamt. Om hon visste vilken dålig situation de var att skämta i. 
-Men för att göra den kort då.. Jag vet inte om jag har berättat de men vi träffade fem killar. Harry, Louis, Niall, Zayn och Liam. I början föll jag för Louis och han bjöd ut mig. Men sen började jag falla för Harry också. Prolemet var att båda gillade mig och jag gillade båda. Men till slut blev de Harry. För 5 dagar sen så.. sa han att han älskade mig. Morgonen efter så.. Gjorde han slut med mig. Han trodde att han gjorde Louis glad för han var inte över mig.. Så jag kommer hem för jag behöver lite avstånd från allt där. Jag behöver tänka. Men, jag vet inte om jag ska åka tillbaka. Jag kommer sakna Leon och Elvira och dem andra sjukt mycket.. 
-Men gumman då.. De var klokt av dig att komma hem. sa mamma tröstande. 
-Jag vet inte det.. Jag saknar dem jättemycket redan. sa jag tvekande. 
-Saknar du Harry? sa mamma med ögonen på vägen. 
-Ja de är klart! De var han som gjorde slut med mig, bara för de slutar jag inte älska han. De är han jag saknar mest. sa jag. 
-Jag vet att de är jättesvårt nu för att du tror att du älskar han men sann.. Jag var tvungen att avbryta henne. 
-Vadå tror? Jag älskar Harry! Jag vet det! proteterade jag. Jag var i chock för att hon hade sagt så. Hur kan hon veta vem jag älskar och inte älskar? 
-Men gumman jag menade inte så! De jag menar är att när man är så ung som du så har man inte upplevt så mycket och vet inte till 110% vad kärlek går ut på. sa mamma milt. 
-Har du glömt Viktor? Han älskade jag! Tänk bara på vad som hände efter! De var inte först efter jag sagt de som jag kom och tänka på vad jag hade sagt. 
-Inget hände väl efter? Ni gjorde slut för att ni hade tröttnat på varandra och sen var allt bra? Eller? mamma kollade misstänksamt på mig. Michelle vad är de du döljer för mig? sa mamma surt. 
-Allt typ. sa jag tyst. 
-Jag skulle gladeligen vilja bli informerad om allt! sa mamma ännu surare. 
-Jag och Viktor gjorde inte slut för att vi tröttnade på varandra, vi gjorde slut för att han hånglade med Alicia när vi var ihop! skrek jag. Jag fortsatte att berätta om hur jag hade skärt mig och försökt tagit livet av mig. Jag avslutade med att visa ärren jag hade på armarna. Dem synligaste var från London. Jag kollade på mamma och såg att hon grät. En stund senare märkte jag att stod stilla. Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi var hemma. 
-Michelle varför har du aldrig berättat de här för mig? Jag hade kunnat hjälpa dig! sa mamma uppgivet. 
-Jag berättade inte för.. Du och pappa är alltid så upptagna med era jobb! Ni har aldrig tid för varken mig, Charlie eller Astrid. De var bara inte lönt att berätta! sa jag. 
-Är de så ni tycker? Att vi jobbar för mycket? Att vi aldrig har tid för er? sa mamma. 
-Ja, exakt så. sa jag. Jag blängde på henne och slet upp bildörren. Öppnade bagaget och tog med mig väskorna in. Jag ställde ner väskorna på golvet och blev direkt påflugen av Astrid. 
-Michelle! ropade hon i mitt öra. 
-Ouch, nu är jag döv också.. skojade jag. 
-Haha förlåt. sa Astrid och släppte taget om mig. 
-Äh de gör inget. sa jag och drog in henne i en kram igen. Jag hade saknat henne himla mycket också. Jag hörde steg i trappan och ett tag senare kom Charlie gående mot oss. 
-Hej syrran. sa han med ett leénde. 
-Hej brorsan. härmade jag han. Han gav mig en kram och jag kramade honom hårt tillbaka. 
-Var är pappa? frågade jag. 
-Han.. jobbar.. sa Charlie försiktigt. Han vill inte riktigt bli störd.. sa han. 
-Okej.. Jag får väl säga hej till han imorgon då. 
-På tal om föräldrar var är mamma? sa Astrid. 
-Hon sitter i bilen.. Jag berättade en sak. Hon blev ganska chockad. sa jag. 
-Vad berättade du? frågade Carlie medan han försökte dölja ett skratt. 
-Jag är ledsen men jag kan inte berätta men de var inget kul. sa jag och menade det lilla skrattet han gjorde ett dåligt försök att dölja. 
-Varför kommer du hem från drömstaden då? frågde Charlie medan jag sparkade av mig skorna. Jag suckade. 
-Killproblem. Jag visste att han skulle fråga mer men jag orkade inte prata om de. 
-Ooohh, tell me more! sa Charlie sarkastiskt. 
-Tyst med dig.. sa jag och knuffade han i sidan. Vi gick in mot vardagsrummet och jag sjönk ner i den stora bruna vanliga soffan. 
-Jag vill höra mer i alla fall. sa Astrid. Jag kollade på henne med en blick som sade "de vill inte jag". Men hon gav sig inte. 
-Kom igen berätta! De är bara jag och Charlie. 
-Långa eller korta versionen? 
-Långa! sa båda i kören. 
Så jag började berätta om allt. Från början till när jag träffade Harry när han var i Robins lägenhet till dejten med Louis, kyssen med Harry, alla bråk, när allt löste sig, grillkvällen och till slut.. När Harry gjorde slut. Jag hade inte tänkt att berätta för dem om självskade-delen. 
-Vad sa du att killarna hette? Dem ni träffade? sa Astrid misstänktsamt. 
-Harry, Louis, Niall, Zayn och Liam. sa jag förvånat. De spelade väl ingen roll? Hurså? sa jag. Astrid drog fram sin mobil ur fickan och började leta upp nåt. Efter en stund visade hon en bild på dem. 
-Är de här dem? frågade hon. 
-Ja! sa jag. 
-Skojar du?! Var du ihop med Harry i One direction?! sa Astrid. Nu stod hon upp. 
-Haha ja, vadå gillar du dem? sa jag. 
-Jag är inget jättefan men några av deras låtar är bra! Min kompis Ronja älskar dem sjukt mycket! Jag måste smsa henne, hon kommer inte tro mig.. sa Astrid och försvann innan jag hann säga nåt. Jag ropade efter henne:
-ASTRID VI ÄR INTE IHOP NU! 
-Så lillasyrran har fått sitt hjärta krossat. retades Charlie. 
-Charlie lägg av, de är inget att skoja om. sa jag surt. Att han alltid ska vara så barnslig. 
-Jag vet.. Förlåt. Kom. sa han och höll ut händerna så jag skulle krama han. Jag gjorde som han sa. De var skönt att vara hemma. 
-Men nu vill jag faktiskt se bilder på dem som var nerkärade i dig. sa han. Jag skrattade men gjorde som han sa. Jag tog upp mobilen och hittade först en bild på Louis från grillkvällen när dem spelade fotboll. Jag kände hur de högg i hjärtat för att jag saknade han så mycket. 
-Vem av dem är de här? sa Charlie och drog mig ifrån mina tankar. 
-Louis. sa jag. 
-Och han nobbade du? Då måste den andra vara jävligt snygg för att du ska nobba han.. sa Charlie skämtsamt. 
-Ha-ha. Jag går inte efter utseénde utan efter känslor! sa jag och tog mobilen ifrån honom för att försöka hitta en bra bild på Harry. Jag hittade en bild som jag aldrig hade sett på han. Jag hade inte tagit denna bilden. Jag kollade på den och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Charlie såg de och sa: 
-Du.. Vi behöver inte prata om de här nu.. sa han. 
-Jo men kolla här nu.. sa jag och visade han bilden. 
-Okej han var liiiite snyggare än han den där andra. Ni skulle vart fina tillsammans. sa han. Jag kollade på han och log ett svagt leénde. Dörren öppnades och jag antog att de var mamma som kom in. Jag reste på mig för att kolla vem de var och såklart var de hon. 
-Vad var de som tog så lång tid? sa jag. 
-Jag behövde tänka lite bara.. sa mamma tvekande. 
-Mamma, jag vill att du ska veta att jag inte gör sånt längre. Jag vill leva mitt liv nu. Okej? sa jag och tog mammas hand. 
-Ja, de förtstår jag. Jag blev bara chockad. Men vi fokuserar på nuet. Jag.. Jag måste gå.. Och fixa en sak! sa mamma undvikande. Hon försvann lika fort som hon kom. Jag kollade förrvirrat efter henne när hon sprang in i köket, tog ner ett glas vatten och sprang vidare in till hennes kontor. Jag skakade förbryllat på huvudet och gick tillbaka in i vardagsrummet där Charlie satt. 
-Jag går upp till mitt rum. sa jag. Han vände blicken från tvn till mig och sa:
-Vill du ha hjälp med väskorna? 
-Dem hade jag glömt av, men gärna. sa jag och började gå mot hallen igen. Väl uppe på mitt rum med alla väskorna kom jag på att Charlie inte bodde här mer. 
-Charlie.. Vad gör du här egentligen? Du bor ju inte här längre. sa jag försiktigt. 
-Jo Michelle jag gör de.. För nu i alla fall. Tilde och jag gjorde slut och hon fick lägenheten så jag bor här tills jag hittar en ny egen. sa han. Jag såg på han att han var ledsen men försökte dölja de. 
-Nej va tråkigt! sa jag. Kom hit. Jag drog in han i en kram. 
-Jag ska lämna dig nu. Ring Elvira och Leon, dem är nog oroliga. Och lös de med Harry. De hade varit coolt att ha en världsstjärna i släkten. skojade han. 
-Gå nu.. sa jag tröttsamt. 
-Nej men allvar, lös de, ni är säkert jättefina tillsammans. Jag sökte på spår av humor i hans tonfall men han var helt seriös. Jag ville lösa allt med han, men.. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad de var som stoppade mig. Jo. Han svek mig. De var de som stoppade mig. 

Sjukt långt kapitel! Men de är massa kul att skriva så jag ska försöka skriva massor nu! 
Jag är inte så nöjd med den här novellen.. Men jag ska försöka göra den bättre. De är min första novell så jag försöker. Nästa kommer bli bättre och mer genomtänkt!