onedstorie.blogg.se

Tidigare:

-Hello? sa jag försiktigt. 
-Hi Harry.. sa en ynklig röst som jag så väl kände igen. Michelles. Jag blev så glad över att höra hennes röst så jag fick tårar i ögonen.
-Michelle! I'm so glad you answered! 
-I'm not.. sa hon tyst.
-Michelle, look.. I know I hurt you really hard but I just want you to know that this was the dumbest decision I ever made. You have to trust me. I get it if you don't want me back, but if you do.. I want you back to. Cause I meant what I said. I love you. I taught I was a good friend to Louis, but he's almost as miserable as I am. You may not believe me, but this is true. sa jag med tårar. 
-Harry, I'm going back to Sweden. sa Michelle. 
-What? When? sa jag.
-In 2 days. sa Michelle. 
-But Michelle.. Didn't you hear what I say? sa jag förtvivlat. 
-I did. But as you said, I may not believe you. Efter hon hade sagt de la hon på. Jag kunde inte låta henne åka. Jag var tvungen att göra nåt åt det. 

Michelles perspektiv

De hade gått yttligare 2 dagar. De var 2 dagar sen jag pratade med Harry. Så idag skulle jag åka hem. Jag hade sagt de till Elvira och Leon igår morse. Jag ringde hem igår kväll. Mamma hade börjat gråta när jag sa att jag skulle komma hem. Av glädje. Min familj kanske inte är så hemsk ändå. Klockan var nu 10:22 och planet skulle lyfta 15:00. Jag, Elvira och Leon satt i köket och åt frukost. Elvira och Leon hade gjort pannkakor. 
-Vi kommer sakna dig så mycket. sa Elvira. 
-Jag kommer sakna er med.. Men jag kanske kommer tillbaka. Jag måste ha lite tid att tänka ut saker. sa jag. De plingade på dörren och jag reste uppgivet på mig och gick för att öppna. Jag öppnade dörren och där stod, Zayn, Liam, Louis, Niall och.. Harry. 
-Hi Michelle. We came cause we wanted to say goodbye. sa Liam.
-Aw.. Come on in. We're eating breakfast. sa jag. Alla gick in. Men när Harry skulle gå in började jag putta igen dörren. 
-Michelle come on! I really need to talk to you. sa han. 
-I have nothing to say to you. sa jag bestämt. 
-Michelle! I'm sorry! Just let me talk to you! skrek Harry. Alla blickarna vändes mot oss. Jag kände hur tårarna kom. 
-Michelle I'm so sorry.. sa han och drog in mig i en kram. Av nån anledning lät jag han göra de. Jag grät i hans famn. Alla dem andra stod och kollade på men jag brydde mig inte. Jag var i Harrys famn. Harrys famn. Vänta vad gjorde jag? Jag kunde inte göra de här. Jag tryckte mig långsamt ifrån han. 
-Can we talk? sa han.
-Talk, but no more. sa jag. We can go to my room. fortsatte jag och började gå mot mitt rum. Jag hade packat ner de mesta av mina grejer. 
-Michelle.. I.. I don't know what to say. I just.. When Louis told me that Niall told him that you had cutted I felt so horrible. Cause it was my fault. I don't what I was thinking. I taught it was the best to do but as I said over the phone, it was the worst decision I ever have made in my entire life. I would do anything to get you back. I love you Michelle. I can't imagine a life without you. 
-I love you too Harry. But I don't wanna love you cause you hurt me so bad. It dosen't matter how many times you say that you're sorry cause it still hurts! And.. If you truly love a person you fight, so I'm not sure if I can trust you when you say that you love me. 
-I'm sorry for all this Michelle.. I will prove to you that I love you.. sa han med tårar i ögonen. Jag log svagt mot han och gick ut ur rummet till köket igen. Harry kom kort efter men han sa inget. Han gick bara gråtandes förbi. Han tittade snabbt på mig och sedan hördes dörren öppnas och stängas. 
-How did it go? frågade Niall.
-I don't wanna talk about it. sa jag. Jag slevade i mig pannkakorna och gick sedan för att packa ihop de sista. Jag tog på mig en slapp tröja med text på, jeansshorts och en beige kofta. Jag tog en vanlig brun väska till att ha mitt handbagage i. Håret orkade jag inte göra nåt med heller. De fick bara hänga ner som vanligt. Några drag med mascara borsten och sen var jag klar. Jag tog väskorna och gick ut till dem andra. Nu var klockna 12.05 så vi hade lite tid på oss att ta de lugnt och hinna säga hejdå. 
-Hi ! We're gonna play some FIFA are you in? frågade Louis. 
-I'm not gonna play but I'll watch! sa jag och satte mig i soffan bredvid Elvira och Louis. 
-Hur är de? frågade Elvira. 
-Sådär. Jag och Harry pratade men inget löstes ändå. Han sa att han älskade mig och jag sa att jag inte trodde på han. Han sa också att han skulle bevisa att han älskade mig. Plus att jag verkligen inte vill lämna detta gänget.. sa jag och kollade runt på alla. 
-De kommer bli bra gumman. sa Elvira tröstande. Vi kommer sakna dig så sjukt jävla mycket.. 
-Svär inte. sa jag. 
-Håll käften. sa Elvira. Jag slog till henne löst på armen och vände sen uppmärksamheten till tvn där Louis och Niall körde en match mot Liam och Leon. Jag stirrade tomt på tvn. De enda jag kunde tänka på var Harry. Jag ville komma över han som jag kom över Viktor men jag kunde inte. De kanske kommer. De tog ju minst 4 månader att komma över Viktor. Nu har de bara gått 4 dagar. Men de känns helt annorlunda med Harry än vad de gjorde med Viktor. De känns äkta. Kändes äkta. Nu är allt bara fejk och fel.

Efter cirka en halvtimma bestämde vi oss för att åka. 
-Guys, we have to go to the airport now.. sa jag. 
-We're going with you! sa Niall.
-You don't have to.. sa jag. 
-But we want to! So come on, we don't want you to miss the plane. sa Niall. Jag log mot han och resten av killarna. Jag tog på mig mina låga vita converse. De var dem bekvämaste skorna jag hade. Jag väntade i dörröppningen. Dem andra blev klara utan att jag märkte det. 
-Michelle, are you coming? sa Elvira. 
-Yeah.. I just wanna say goodbye to the apartment.. sa jag och gick in igen. Jag gick in i den långa hallkorridoren, vände åt vänster och in i köket. De skulle vara sjukt svårt att lämna allt. Jag gick vidare och sen till höger in i vardagsrummet. Bort mot korridoren igen, in i mitt rum som låg först. De första minnet som kom upp var när Harry sa att han älskade mig. Tårarna vällde upp i mina ögon. Jag gick ut från mitt rum och in i Leons och Elviras. Jag skulle sakna allt så mycket. Men jag måste tänka. Jag intalade mig det hela tiden. Men varför kunde jag inte tänka här? De spelar ingen roll nu, de var försent ändå. Jag gick bort mot dörren där alla stod och väntade. Elvira stod i Nialls armar. Jag önskar allt var bra mellan Harry och mig så jag skulle kunna stå i hans armar också. Dem såg att jag hade gråtit för Liam sa: 
-How are you? You've been crying. De sista var ingen fråga utan ett påstående. Ett sant. 
-I'm just emotional.. Don't wanna leave you guys.. sa jag. 
-GRROOOUP HUUUG! skrek Louis. Alla puttade in mig i mitten och kramade mig hårt. Jag började skratta. 
-GUYS! skrek Louis. Gud, var han tvungen att skrika hela tiden. Haha. 
-What? frågade alla. 
-SHE'S LAUGHING! skrattade Louis. 
-Just because I'm broken dosen't it mean that I'm not myself. I try you know. sa jag. 
-I know that. It just so great seeing you laugh. sa Louis. 
-Okey, I don't wanna ruin this but we have to go now! ropade Leon och pressade sig fram mot dörren och gick ut. 

Jag satt nu på flygplanet. Det hade varit sjukt svårt att säga hejdå till alla. Elvira och Leon grät nog mest. Om man inte räknar med mig då.. Vi tre stod och kramades hur länge som helst. Det var hemskt att åka ifrån sina bästa kompisar. När jag kramade Louis viskade jag i hans öra:
-Please tell Harry that I'm sorry too.. Han nickade när vi släppte varandra. 
Jag kände hur tårarna rullade nerför kinderna, de blev bara fler och fler hur mycket jag än tänkte på det så jag beslutade mig för att inte tänka på de. Sova var vad jag skulle göra. 

 Är fortfarande sjuk men av tråkighet så skrev jag ett till kapitel! Berätta var ni tycker! 

btw, så har jag ändrat rubriken till still the one - kapitel *nummer* istället för kapitel *nummer* tycker de är bättre, vad tycker ni? :)