onedstorie.blogg.se

Jag vaknade av att jag föll och några sekunder senare hör jag en duns. Jag öppnar snabbt ögonen och ser Leon resa sig från golvet.

-Vafan Michelle! Sa han surt.

-Vadå jag har inte gjort något? Sa jag med nyvaken röst.

-Nehe, så jag ramlade ner på golvet av mig själv? Sa han ännu surare. Leon när han precis hade vaknat var ingen bra Leon.

-Ja antagligen för jag sov på din axel. Sa jag helt lugnt.

-Hmpf.. sa han bara och gick in till sitt rum. Elvira syntes inte till så han hade väl antagligen gått in i sitt rum och lagt sig. Jag kollade på klockan och såg att den var 01:27. Jag gick in i mitt rum och tog av mig kläderna och kröp ner under täcket. Jag var för trött för att borsta tänderna och ta bort de lilla smink jag hade. Så fort jag la mitt huvud mot den svala kudden somnade jag. 

---

Jag vaknade av ett starkt ljus. Min första tanke var att de var solen såklart. Jag la mig på mage med huvudet ner i kudden. Då smälls dörren upp och Elvira och Leon slänger sig i sänge och börjar hoppa i den för att väcka mig. 

-JAG ÄR VAKEN! Skriker jag. 

-Bra! Kom upp nu, vi ska göra frukost! säger Leon.

-Vad är klockan? säger jag med en suck. 

-Halv elva, kom igen nu! säger Elvira och drar av mig täcket. Jag suckar och reser på mig. 

-Kan jag få fem minuter ifred så jag kan ta på mig kläder åtminstone? frågade jag medan jag blängde nyvaket på dem. 

-Nej. säger Leon och sätter sig på sängen med armarna i kors. Eftersom jag kan hans humor så vet jag att han skojar så jag drar upp honom och puttar ut honom genom dörren. Elvira går skrattandes ut ur rummet och jag går mot min väska som jag ännu inte har hunnit packa upp. Jag tar upp en stickad tröja och drar på mig den. Jag går sedan ut i köket till dem andra där dem står och gör frukost. 

-Sovit gott då? frågar jag med en gäsp. 

-Ja, min säng var jätteskön! svarar Elvira. 

-Mm.. svarar Leon kort. 

-Men ni somnade ju i soffan! Klockan var typ tio och då sov ni! Förstörde kvällen helt. Sa Elvira. 

-Jo.. Vi vet.. Leon ramlade ner från soffan.. sa jag och kvävde ett skratt. 

-Haha typsikt dig Leon. skrattar Elvira och slår honom löst på armen. Jag gick till kylskåpet för att ta fram mjölk och grejer. 

-Men hörni , de här är ju Robins mat, vi kan ju inte ta hans mat? sa jag. 

-Hahah nej de är våran mat. Leon var nere och handla imorse. 

-Men herregud hur tidigt går ni upp egentligen? frågar jag och kollar förvånat på Leon. 

-Hade glömt stänga av alarmet på telefonen.. sa han.

-Så den ringde vi typ.. sju? 

-Ja.. sa han och log. Jag suckade och satte mig vid de färdiga dukade bordet. 

Jag hade precis blivit klar med att packa upp alla mina saker. De var mest kläder. Jag kollade på klockan. Den var 12.45. Jag gick in till Elviras rum. 

-Vad säger du om en lunch på stan? 

-Ja hittar du till nån bra restaurang så. svarade hon. 

-Haha ja de löser vi. Jag frågar Leon om han ska med. sa jag och gick vidare till Leons rum. Han låg på sängen och lyssnade på musik med stängda ögon. Jag smög in i rummet och la mig försiktigt bredvid honom. Han märkte mig såklart så han öppnade ögonen och tog ut ena öron snäckan. 

-Ville du nåt? Frågade han. Inte kaxigt. Vänligt. 

-Ja , jag och Elvira tänkte gå ut och äta lunch. sa jag. Vi undrade om du ville hänga med. 

-Ja.. jag måste väl, annars kommer ni väl gå vilse nånstans. 

-Haha sant.. Sa jag och reste mig från sängen. Jag ska bara ta på mig några andra kläder. Sa jag och kolalde ner på den stickade tröjan jag fortfarande hade på mig. 

-Haha gör du de. skrattade han. Jag stack in huvudet i Elviras rum och sa: 

-Leon ska med så vi går snart , jag ska bara byta om. 

-Uppfattat. ropade hon efter mig. 

Jag gick in i mitt rum och öppnade garderoben. De var varmt ute så jag valde en jeans skjorta och ett par svarta korta shorts. Håret lät jag hänga. Jag gillade mitt hår utan att behöva göra nåt annat än att borsta de. Jag drog några få tag med mascara borsten. Mest för att se fräsch ut. Jag gick ut från mitt rum och såg Elvira stå med rumpan upp i vädret och huvudet neråt. Hon knöt ju såklart skorna. Jag kunde inte låta bli så jag slog henne på rumpan.

-Va fan Michelle! Var du tvungen! skrek hon surt. Hon hade antagligen blivit rädd eller nåt. Jag tog de inte så allvarligt för de vet jag att hon inte heller gjorde. Hon var bara arg i några minuter sen blev hon alltid glad igen. Elvira var ingen arg person. 

-Haha chilla! skrattade jag. Jag tog fram mina vita convere och började knyta dem när jag fick en dask på rumpan. 

-Hämnd. sa Elvira kort. Jag log mot henne och fortsatte knyta mina skor.

En timme senare hade vi hittat en bra restaurang att äta på. Men jag tror ingen av oss hade koll på var vi var nånstans. Men vi orkade inte oroa oss för de. Vi var bara glada att vi var i London. Servitrisen kom och tog våra beställningar. Alla tog en kycklingsallad. Alla tre hade ganska lika smak. Vi pratade om lite allt möjligt och sen kom maten. De såg jättegott ut. 

-Åh var gott de var! sa Elvira efter första tuggan. 

-Helt klart. sa Leon. 

-Vad sägs om en shopping tur efter att vi har ätit? sa Elvira ivrigt och kollade på mig. 

-Neejj. Då går jag hem. sa Leon bestämt. 

-Då får du väl göra de för jag vill shoppa! sa jag minst lika ivrigt som Elvira. Vi åt upp våran mat och försäkrade oss om att Leon skulle hitta hem. Han var mer orolig för oss. Men vi övertygade honom att de skulle gå bra, även fast vi inte hade en aning om vart vi var. 

Vi gick åt varsitt håll och så började mitt och Elviras shopping äventyr. Vem vet hur de här skulle sluta. Två virriga 18-åringar i en storstad dem aldrig har varit i. Som tur var så fanns mobiler. 

 

Vi gick in i många affärer och jag fick med mig en del påsar. De fick Elvira också. 

-Sista affären? frågade Elvira när vi skulle gå in i en affär. 

-Va ? Nej! Varför? frågade jag ledset. 

-Haha för att klockan är halv fem? skrattade Elvira. 

-Aha..Okej då. svarade jag surt. Vi gick in i affären och jag hittade massa jag ville ha. Tyvärr hade jag inte så mycket pengar kvar så de var mycket jag fick hänga tillbaka. Men jag fick med mig ett par shorts och ett linne. Elvira köpte nåt också, vad vet jag inte riktigt. När vi hade betalt gick vi ut ur affären. Vi började gå mot dit vi trodde var hem. Vi hade ingen aning om vart vi var. Plötsligt hör jag nån ropa mitt namn:

-Michelle! ropar den. Michelle! Ropar den lite högre. Såklart blev jag jätteförvånad. Jag känner ju ingen. Både jag och Elvira snurrar runt. Och där ser jag ingen mindre än Harry komma gående. Han log mot mig. 

-Hi! Säger han när han kommer fram. 

-Hi. svarar jag. Då ser jag att han inte är ensam. De är två killar som ser ut att vara i ungefär samma ålder med han. 

-What are you doing here? frågade han snällt. 

-Shopping. sa jag och kollade menande på alla påsar i mina och Elviras händer. And you? Frågar jag med ett leende. De känns lite awkward att prata med han. Jag har ju bara träffat han typ två gånger. 

-Just going for a walk. När han hade pratat klart harklar sig en av killarna och tittar på Harry med en blick som säger "Vilka är de här" och "Ska du inte presentera oss". Harry verkar fatta för han säger: 

-Oh! Michelle... där tog de stopp. Han kom antagligen inte ihåg Elviras namn. 

-Elvira. fyllde Elvira i. Precis som jag fick göra för han igår. 

-Yeah that's right. Michelle, Elvira this is Louis and Niall my bandmates. Louis, Niall this is Michelle and Elvira. They are renting mums and Robins apartment here in London. Oooh , så detta var Louis som hade smsat han igår. Och Niall som spelade i deras band. 

-Hi Michelle. sa jag och sträckte fram handen mot killen som hette Louis. Han hälsade tillbaka. Samma sak gjorde Niall och Elvira och sen gjorde jag de med Niall och Elvira med Louis. Jag kände hur Harry kollade på mig. Jag kollad på han. Då märkte jag att han inte kollade. Han stirrade. 
-What? Why are you staring at me? frågade jag.

-Cause.. You are so beautiful. sa han helt allvarligt. Jag kände hur mina kinder blev illröda. Åh nej.. Jag ville verkligen inte rodna nu.. 

-Oh.. Thank you. sa jag och kollade på han. Han kollade in i mina ögon och log. Jag blev alldeles knäsvag. Undrar om han vet vad han gör med mig eller om de är undermedvetet? Jag hörde hur min ringsnignal börjar låta. Jag tog upp mobilen och på skärmen stod de Leon. 

-Excuse me. sa jag och svarade.

-Michelle. 

-Hej vart är ni? Har ni tappat bort er? hördes Leons oroliga röst.

-Haha Leon ta de lugnt! Vi har inte tappat bort oss. Än. Vi var på väg hem men så träffade vi Harry. Robins son du vet. Harry kollade underligt på mig när jag pratade. Han hade ju hört sitt och Robins namn men resten förstod han ju inte. 

-Okej. Men hittar ni hem? frågade Leon. 

-Ja . Annars ringer vi dig. svarade jag.

-Okej bra. Hejdå. sa han och la på. 

-Who were you talking to? frågade Harry nyfiket. 

-Leon. He's living with us in Robins apartment. If you remember him. 

-Yeah I remember him. Is it your boyfriend or something? frågade han. 

-Hahah no! Absolutley not! He's like a brother! svarade jag. 

-Is he your boyfriend then? sa han och vände sig mot Elvira. 

-No! He is like a brother for me too. I could never date him.

-Oh okey. 

-Well it was nice to meet you but Leon is waiting for us so we better get going. sa jag och log mot Harry, Niall och Louis. 

-Michelle.. ehm.. Ingen av oss vet vart vi är men de vet troligen killarna och Harry vet ju vart lägenheten är vi kanske kan fråga ifall dem kan följa oss för jag har ingen lust att sova på gatan. 

-Sant.. Harry? We are just wondering if you have time to follow us home cause we have no idea where we are and we don't know where the apartment is so.. sa jag. 

-Of course! Come on here. sa han och började gå rakt fram.

---

Här är kapitel 5! Jag har suttit och skrivt på de här sen typ.. Halv sex? Till och från. Har inte så mycket inspiration och är jätte trött men jag ville lägga upp ett kapitel som jag lovade! Så här har ni ett. Skriv vad ny tycker. Både dålig och bra kritik!